Lite bakgrund är nog i sin ordning. Och det är så dags att skriva om det nu när det fortfarande är aktuellt, så jag inte råkar skriva om det vid något annat tillfälle och skriver det som, "Åh just ja, ni vet den där grejen jag inte pratade om?"
Jag ventilerar om det ikväll istället. Aktuellt är trots allt aktuellt.
Jag somnade igår kväll en stund efter att jag hade skrivit det tidigare inlägget. Någon halvtimme eller så senare, jag minns ärligt talat inte. För den delen, hur pålitlig är vår tidsuppfattning vad gäller meningar som "jag somnade ungefär klockan X"?
Jag räknar på att jag somnade in ungefär halv tre, tre kanske. Så vi utgår från halv tre.
Klockan 06:24 vaknade jag igen av absolut ingenting speciellt alls. Behövde inte gå på muggen, det väsnades inget från arbetarna utanför, inte ens flora och fauna gjorde sig påminda utanför mitt fönster på sjätte våningen. Jag kände mig dock utvilad. What the hell?
Det kan ha varit den litern cola jag drack innan, men det här är oväsentligt egentligen, bara mer detaljer för att du som läsare ska få en mer uppmålad bild av vad som hände.
Jag tänkte att det kan fan inte vara såhär. Icke, på min ära!
Raskt vände jag på mig och somnade om igen. Vaknade igen 10:46, lika utvilad som innan.
Det var väl så dags att gå upp, då. Men vad ska jag göra? Vad ska jag hitta på?
Så klart finns det ju bara en enda sak man kan göra när man inte börjar jobbet än på elva timmar.
You know it.
Så där satt jag och spelade i godan ro, när jag helt plötsligt runt.. halv tre?
Kan den varit halv tre?
Någonstans därikring i alla fall fick jag ett sms från Li som undrade om jag skulle med på tisdagsöl. Det var det jag hade planerat in idag egentligen! Jag visste att det var någonting!
Jag sa kort och gott ja. Klart man ska ta sig en jävel. Eller fyra. Och ett par shots.
Och en öl till.
På väg därifrån kom sen den känslan jag inte får på alltför många ställen. Det kan låta som en negativ sak till en början, men håll i hatten och läs åtminstone klart tills jag kommit till poängen.
Den känslan, den mest välkomna känslan någonsin, är känslan jag brukade få hemma.
Hemma i Örebro var vi ett litet (kanske inte så jättelitet i och för sig) crew som alltid satt på vårt stammiscafé, och om vi inte satt där tillsammans så satt vi där med någon annan, och kontentan av det hela var att från att fiket öppnade på förmiddagen till att det stängde på kvällen så kunde man komma dit när som helst, det satt alltid någon man kände där som skulle ge en en kram och välkomna en stort.
När vi växte upp tog vi det steget längre, och indoktrinerade vår stammiskrog med det beteendet. Vi var stammisarna nummer ett på det stället, och oavsett kväll så kunde man alltid träffa på någon man kände och de var alltid lika glada att se en.
Det händer fortfarande ibland när jag kommer hem och hälsar på i Örebro sedan jag flyttade hit till vår huvudstad, men absolut inte i lika stor omfattning.
I huvudstaden får jag den känslan när jag befinner mig hos folket i Midsommarkransen. I Oldenburg, i Hejhopp och numera i Aniara.
Det är känslan av att platsa in.
Det är känslan av icke fördömande konversationer.
Det är känslan av icke fördömande konversationer.
Det är känslan av att folk vill ha med dig att göra.
Det är känslan som uppstår när de som är på plats med dig inte vill att du ska gå därifrån.
Det är känslan av att vara uppskattad.
Det är känslan av att vara hemma.
- Choke out.
Puss <3
SvaraRadera