Oh I haven't been here for a while

Det har hänt en hel del på senaste, så pass mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja, eller ens vad exakt alla de här ofantligt många sakerna var. Eller när. Allt är en stor röra och det är en del som fortfarande händer. Jag har helt enkelt inte känt för att blogga om det som hänt, eller så har jag inte haft den där känslan som jag brukar ha när jag faktiskt sätter mig och skriver ner allt som hänt. Inte ens filmrecensioner har det blivit på senare tid.


Nu är det dock så dags! Lördag kan jag åtminstone berätta om. Lördag var en bra dag.
Fredagen öppnade starkt med födelsedagsfirande av allas vår Robin som blev hela 24 i måndags. Vi gled iväg till El Diablo i Kungsholmen. Det slog mig lite under kvällen hur vuxet det kändes att gå på restaurang med en lagom stor grupp av vänner, där maten kostar 475 kronor per skalle och det inte alls är en big deal. 
Vuxnare än vad jag är van vid, om inte annat.


Samma kväll hade jag sällskap med mig hem, som jag träffat sedan juli/augusti någon gång, lite av och till och en del faktorer och omständigheter där som några få utvalda känt till.
Klockan 06:02 på lördagmorgonen däremot hade jag helt plötsligt en flickvän.

Det känns som ovan nämnt bra. Väldigt bra.
Lite senare, sådär runt lunch, blev jag upphämtad av Sandra och Lowe för att bege oss ut på road trip till Norrköping, på halloweenfestligheter hos Jimmah och Carro. Jag fixade och trixade under färden med att försöka träffa lite gamla vänner jag inte träffat på ungefär ett år.
Med andra ord, hamnade jag på förfest på gamla kära S:t Persgatan i Norrköping.


Jag tänker inte sitta och ljuga här, dock. 
Det var sjukt udda att gå in i den lägenheten utan att ha varit där sedan jag var tillsammans med Tilda för det där året sedan som jag precis nämnde.
Det var udda att känna den lägenhetsdoften igen, att gå runt på det golvet, ut på balkongen, in i vardagsrummet och bara överallt kändes det helt udda. Det är, på riktigt, det bäst beskrivande ord jag kan komma på just nu. Det var verkligen bara udda.


Det gick över relativt fort dock, just tack vare att Björn och Jennipher är så pass bra värdar som de är. Sen kom den känslan tillbaka när folk jag känt från förr började droppa in.
Fast det var inte udda på ett negativt sätt den här gången. Det kändes mer som att det var ett bra udda. You know? Det-är-udda-fast-rätt-nice-ändå. Det var dessutom så himla skönt att de inte hade förändrats knappt ett dugg heller. Om alls, så till det bättre. Det blev en alldeles makalös kväll som jag befann mig i en sorts limbo mellan nostalgi och... Det är svårt att förklara. Men nostalgiskt var det minst sagt att få träffa mitt Norrköpingscrew igen; Björn, Jejje, Hertzen, tvillingarna, Daniel, Aven, Frida och absolut inte minst Hans och Katinka som jag saknat så jag nästan dött varje dag sedan sist.

Gabbi var tyvärr inte där men hon hade garanterat gjort kvällen ännu bättre än den redan var.

Jag tror fortfarande inte jag har smält hela Norrköpingsresan. Vad jag inte sagt än är hur bra det kändes och hur bra det fick mig att må när jag skulle gå därifrån till Jimmys fest, varpå alla tyckte jag skulle vara kvar längre. Jag gillar lite när man rycker och sliter i mig när det vankas festligheter och/eller evenemang. Det är dock en tveeggad kniv, för jag hatar att säga nej till jättemånga av dem också, ogillar det så pass mycket att det faktiskt gör ont varje gång det händer. Antingen är jag uppbokad sedan innan, eller så jobbar jag, eller en blandning av både och. It hurts, man.


Helt plötsligt på senare tid har folk börjat säga att jag borde ha utsläppt hår oftare.
Det började när Mange hade inflyttningsfest (cue sommarplågan 2011) och Lowe påpekade det någon gång under kvällens lopp. 
Tanken har slagit mig av och till sedan dess, men tofs är liksom enklare.

Det kanske ligger något i det dock?

- Choke out!