Detta med att inte ha för rutin att ta hand om sig själv visar sig såklart genom att ha kassa tänder. Och jag tänker inte beskylla föräldrarna och deras skilsmässa för att det blev som det blev, det var mitt huvud som fick en knäpp och bara slutade. Mitt. Jag får stå kastet.
Vad jag däremot gjort nu för ett par veckor sedan är att jag uppsökt tandläkare. Gick dit på kontroll och sa att "jag ville ha mitt leende tillbaka." Och det ska jag få i största möjliga mån.
Den 26 mars ska jag tillbaka dit för lagning av två gaddar, samt få ett kostnadsförslag för precis allt som behöver göras och därefter köra på en avbetalningsplan. Det känns mycket bättre ifall man har en siffra man ska betala av eftersom man kan se den siffran sjunka stadigt och man kan i och med detta kvantifiera hur mycket det är kvar att göra tills man är i mål.
Jag har ingen aning om varför John McCain dök upp när jag googlade
på "success," men han kan få vara med på ett hörn.
Jobba-äta-sovaschemat har rullat på. Det känns som att jag jobbat skitmycket på senare tid trots att jag inte jobbat mer än jag gjort i vanliga fall. Men i förrgår tog jag mig allt tid att se två saker jag inte sett tidigare. Först var det Underworld Awakening. Den var inte mycket mer speciell än de första Underworldfilmerna. Jag trodde de var klara? Kan de inte bli klara någon gång så vi slipper ännu fler vidaremjölkningar? Snälla?
Det andra jag kollade på var Mortal Kombat Legacy. Och nu tänker jag gnälla lite grann på industrin. Även om jag inte har någon direkt insikt i vad som hänt eller hur bolagen tänker så sitter jag i dagsläget som en arg bloggare, som bara behöver ha utlopp för vad han omedelbart, utan eftertanke, känner.
Jag har läst att kameran lägger till fem kilo.
På näsan.
Vi allihop (jag och du, läsaren) minns näst intill garanterat den fantastiska trailer som kom för något år sedan eller två. Eller ett och ett halvt. Vilket som. Denna trailer hade som projektnamn Mortal Kombat Rebirth. I like. Det var en fantastisk ny tappning som gav det hela en mer seriös och modernare bild av själva universumet än vad tidigare filmer gjort. För er som kanske fortfarande inte vet vad jag pratar om och frenetiskt försöker stava till "youtube," håll i hatten någon sekund bara.
Skamlös plugg!
Jag hade kollat skiten ur den här filmen. Om den nu varit på riktigt. Den kunde varit på riktigt.
Men nej då, bolaget trodde inte den skulle gå med vinst, som jag förstod det. Regissören som hade denna idé och gjorde den här trailern för att pitcha till Warner Bros. fick inte göra den här filmen. Istället sa dom att det kunde bli en webserie. 9x10 minuter webserie. För helvete.
Kort och gott; det som kunde blivit Mortal Kombat Rebirth blev istället Mortal Kombat Legacy.
Det börjar med tre karaktärer vi fullt känner till från första till andra spelet; Sonya, Kano och Jax. Jag kan dessutom säga på rak arm att det hjälper jättemycket ifall man redan känner till lite bakgrundsstory för karaktärerna, men jag vågar samtidigt påstå att det inte är fullt nödvändigt.
Ett till namn ni eventuellt kommer känna igen, men inte nödvändigtvis, är Stryker; Sonyas och Jax kollega i polisstyrkan.
Mortal Kombat Legacy fokuserar inte på en och samma karaktär som tidigare filmer gjort. Det handlar inte om att Liu Kang (Robin Shou) blir kontaktad av åskguden Raiden, Jordens beskyddare för att slåss i en turnering å Jordens vägnar för att vi ska slippa bli invaderade och övertagna. Liu Kang hanteras inte ens i Mortal Kombat Legacy, vilket gjorde mig väldigt positivt överraskad.
Robin Shou har inte bytt varken frisyr, kläder eller ansiktsuttryck under de senaste 15 åren.
Vad Mortal Kombat Legacy istället fokuserar på är vad dess karaktärer gör precis innan själva turneringen. Det är lite mystik kvar, som sig bör; turneringen har med mysticism att göra och därmed skall mysticismen bevaras med all rätt, men allt fokuserar inte på det. Vi får inblick i karaktärerna, vad de gör innan, vad deras mål och ambitioner är. Karaktärer vi inte fått specifik inblick i förr. Vi har bara fått se Robin Shous hockeyfrilla tidigare.
Mileena och Kitanas bakgrunder och barndom, vad Raiden fick stå ut med, hur Jax fick sina armar och Kano sitt öga. Hur det rentav kom sig att Scorpion, trots sitt japanska ursprung (därmed Jorden) istället slåss för Outworld i turneringen.
Jag skulle vilja påstå att jag är ett lite mer inbitet fan i Mortal Kombat-universumet än "lite grann" eller "har spelat ett spel eller två, det var sådär." Jag kan de flestas bakgrunder i bakhuvudet och har spelat de flesta av spelen. Som sagt så hjälper det att känna till karaktärerna men det är inte fullt nödvändigt för att uppskatta iallafall en större del av avsnitten.
Det här var väl spenderade 90 minuter. Riktigt bra effekter för att vara webserie med begränsad budget och så, även om somligas skådespeleri var under relativ kritik.
Mortal Kombat Legacy får fyra colaflaskor av fem möjliga. Förmodligen för att jag är fanboy.
Jag nämnde att vi skulle prata om uppenbarelser. Det kommer även innehålla skamlös reklam.
Min gode vän Patrik är numera sångare i Eyes Wide Open. De släppte en EP den 10 mars eller när det nu var, och igår var första dagen vi kunde höra den även på Spotify. Så jag hade den på repeat under halva kvällen. Den enda låt jag inte riktigt fastnade för personligen var I Am The Void, av en anledning jag inte riktigt kan sätta fingret på såhär på rak arm. Ge mig några lyssningar till och påminn mig om det så kan jag komma med konstruktiv kritik då.
Resterande del av EP:n är alldeles fantastisk. Det är skönt att höra Patriks röst ljuda ur högtalarna igen sedan Enemy of my Enemy mer eller mindre började dövas ut. Inget ont om bandet i sig, det är fantastiska killar där med, men det kändes som att EomE mest bara stod och trampade på samma ställe.
Anyway, ni borde lyssna på Eyes Wide Opens nya EP vid namn Revelations, och köpa ett exemplar ifall ni verkligen gillade det. Det är mer vuxenpoäng med en nice skiv/filmsamling än att inte ha det alls. Remember that, kids.
Det var allt jag hade att säga för närvarande.
- Choke out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar