Jag vet inte hur jag ska börja. Jag vet allt som oftast hur jag vill att ett inlägg ska se ut, jag vet allt som oftast vad jag vill prata om och ännu oftare vet jag ungefär på vilket sätt jag vill säga det och hur mycket jag egentligen vill förtälja.
Somliga som känner mig vet hur man läser mellan raderna och ser mer än somliga andra, och förstår därigenom mer.
"Whether I should turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anybody else, these pages must show."
Det är dock dumt att hålla någon på halster såvida det inte vankas rökpaus, så som när jag skrev en tafflig recension av Ghost in the Shell 2.0, så det är lika bra att hoppa direkt till det.
Att jobba skift tär på en. Mer än man kan tro, speciellt om man står där ensam. Ifall man hittat ett sätt att ta itu med det, eller om man faktiskt utvecklas och får mänsklig kontakt på sin arbetsplats, eller helt enkelt bara väger upp det på annat vis, good for you. Jag känner inte alltid att jag besitter den lyxen.
I morse var en relativt hemsk morgon. Relativt. Det kan vara så att skaparna av House gjort något riktigt rätt så smärta faktiskt speglar av sig på en, eller så sympatiserar jag mest med honom.
Ni som sett det senaste avsnittet (daterat i morse (tisdag), svensk tid) vet lite grann.
Jag själv vill påstå att jag eventuellt sympatiserar och empatiserar, om det är ett ord, lite extra då jag följt denna fiktiva man rätt länge. Den serien har varit en stor del av mitt liv och jag har följt serien religiöst.
Nästa vecka är sista avsnittet och jag har inte en blek om hur de ska knyta ihop precis alla lösa trådar i hela serien under det sista och slutgiltiga avsnittet.
Sedan började solen gå upp. Det är nog det värsta jag vet när jag jobbar nätter, vilket jag inte insett förrän precis vid just det ögonblicket.
Jag har bara jobbat skift sisådär en tre-fyra år eller så. Det är så dags att ha den här krisen nu.
När jag ser solen gå upp efter en natt av självunderhållning, oavsett om det är på arbetsplats eller ej, blir jag alltid lite... besviken på mig själv, på sätt och vis. Kanske inte besviken som så, men jag börjar fundera lite smått.
Är det här vad jag kommer sitta och göra livet ut? Är det vad jag verkligen vill göra?
Vad har jag lärt mig det senaste året som jag suttit här, om något alls? Kommer det alltid vara såhär ensamt?
Svaren är, respektive: Förhoppningsvis inte, nej, inte ett dyft och ja.
Det är sjukt ensamt att sitta där natt ut och natt in, "ställ om dygnet under de lediga dagar du har och kom tillbaka och gör ingenting igen, men nåde dig om du gör fel."
Jag började längta till Metaltown, och jag började längta tillbaka till Hultsfred och Sonisphere. Kaaanske att jag längtade tillbaka till de senaste två åren på Sonisphere, men inte egentligen.
Metaltown verkar känna igen erfarenhet när de ser den, och de verkar åtminstone lyssna på vad man gjort tidigare. Sonisphere sedan det började arrangeras i Stockholm verkar ha skitit blankt i det och satt mig på något annat istället för det jag faktiskt redan kan och skulle sköta mig mer än exemplariskt på.
Jag insåg att jag nog aldrig varit så glad och framför allt nöjd i ett arbetssammanhang som när jag jobbat funktionär åren 2007-2009 på Hultsfred och Sonisphere.
Ovan: Världens mest kontradiktiva och smickrande bild.
Jag har mest troligtvis överromantiserat min arbetsplats rätt rejält om den kommit på tal.
Att det är glassigt, att man kan lata sig bäst man vill och se på film eller rentav sova på nätterna och tjäna (rätt stora) pengar samtidigt. Det låter rätt bra oavsett vems öron som tar in det.
Vad jag inte nämner är att det är rätt ensamt. Man sitter ensam under nätterna och försöker underhålla sig själv för att inte försmäkta i tristessen som infinner sig, samtidigt som man försöker hålla sin ensamma hjärna och hjärtat i schack. Man kan bara se på film och serier och läsa böcker och sova i stolen for so long, så att säga. Den feedback man får av övre makterna (cheferna) är endast när man gjort något fel, och då jävlar får man veta. Men har det varit en kris och man skött det exemplariskt och man själv tycker att det var en pärs, så får man höra som svar: "okej, jag kollar på det." Positiv feedback är sällsynt, negativ feedback kommer vare sig man vill eller inte. Den negativa kan jag leva med, om den vägdes upp av en positiv sådan.
Det värsta är när det vankas sammankomster med goda vänner och man inte kan för att man antingen jobbar tidigt dagen därpå, samtidigt eller lite senare på kvällen. Det finns inga mellanting, och om de uppstår så är det väldigt sällan.
Ännu mer samtidigt, i och med detta, så mår man så dåligt när man tar sin egna tid till att bara vara hemma för att man knappt varit mer än hemma och vänt igen för att åka tillbaka till jobbet.
Människor behöver umgänge. Vi behöver heja på någon eller tre stycken någon en gång om dagen och få existentiell bekräftelse. Om vi inte får det så rubbas vår verklighetsuppfattning något så gruvligt.
För att återgå till solen, då. När solen går upp är den värsta tiden på ett nattpass. Det är då det är dags att räkna ner tiden tills man får åka hem (cirka 2-3 timmar) för att göra whatever.
Alla andra dock, de går upp vid den tiden. De är uppe och njuter av vad dagen har att bjuda på eftersom de är vakna och aktiva under dagtid som standard. Det är vad jag tänker på.
Efter mitt ensamma nattpass ska jag åka hem ensam, sova ensam, vakna ensam, äta ensam och åka tillbaka till jobbet ensam. Rinse and repeat.
Jag börjar kort och gott tröttna på att jobba skift. Det är relativt bra pengar, men jag skulle hellre ta lite mindre i lön (inte fööör mycket sänkning) för att ha ett jobb där jag trivs, utvecklas eller rentav inte är ensam iallafall.
För att binda ihop vad jag svamlat om vill jag nog få det sagt att jag vill jobba med events.
Som jag förstått det så är det fart och fläkt alldeles konstant, dagarna flyger förbi med toppar och dalar och succéer respektive fiaskon.
Jag har ingen som helst aning om hur man får jobb på events, dock. Verkligen ingen alls.
Och jag tror på det här årets festival i alla fall. Åtminstone vill jag verkligen det.
Ska få vara samordnare för alla grupper inom område och camping i en supportgrupp vid namn Boneyard och jag har fått hur mycket positiv respons som helst från de jag pratat med redan innan de ens träffat mig. Det är det jag vill åt.
Har ingen aning om hur det kommer te sig där, men det är sånt vi helt enkelt får reda på när det börjar dra ihop sig till att åka dit. Eventuellt bloggar jag då med. Eller så tweetar jag.
I övrigt har jag bokat fallskärmshopp den 8 juni klockan 14:00. Jag och herr Robin plus fru Johanna ska upp fyra tusen meter i luften och falla fritt en stund. I tandem såklart.
Om det funkar som det ska och det är lika bra som jag hoppas att det är tänker jag ta certifikat.
Så är det bara.
Klockan är nu 01:41, det har tagit mig lite över en och en halv timme att skriva det här inlägget, och med detta säger jag nu god natt. Ensam.
- Choke out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar