Där alla kan ditt namn

Jag kom inte helt osökt att tänka på hur mitt liv i Örebro såg ut, när jag väl bodde där.
Tanken var att jag skulle ta ett tidigt tåg imorgon bitti och fortsätta lite på brösttatueringen hos Emil, men fick ett meddelande på Facebook om att han gått och blivit sjuk, tyvärr.
Inte mycket att göra åt den saken, right? 
Bara att åka hem efter nattpasset och äntligen sova ut lite, right?

Wrong.

Jag åker dit över dagen istället. Min planer är mina egna. Sen åker jag hem på eftermiddagen eller kvällen och jobbar nattpass igen. Sen får jag sova ut, äntligen. Det kommer verkligen vara på tiden att jag tar mig tid till att sova ut istället för att flänga runt som en dåre på olika bestyr.

Att jag bestämde mig för att åka dit ändå gav mig lite nostalgitankar. Eller så är det de öl jag druckit som talar. Never mind that. En tanke eller två slog mig i alla fall.

När jag väl bodde i Örebro, eller ännu bättre; när jag precis flyttat hit till Stockholmsområdet så åkte jag hem och hälsade på relativt ofta. Det var som ett hem hemifrån, så att säga.
A home away from home. Det absolut bästa jag kunde komma på just då var att åka tillbaka en fredagkväll och bara glida in på det som en gång var Pastabaren, numera Rock Bar. Ingen förvarning, ingenting på Facebook, ingenting. Bara dyka upp. Vad jag möttes av var alltid och konstant ett glädjerop från i princip halva klientelen som var där för närvarande. Jag kände mig genuint uppskattad för några sekunder. En del av er som läser detta vet mycket väl, medan somliga andra inte har en endaste susning om hur mycket en sådan liten sak kan vara värd. Det var två år sedan.

Generationer kommer och går, sägs det. Än snabbare i krogbranschen kan jag tänka mig, speciellt sådana sunkställen vi frekvent besöker i våra yngre år. Ställen man går till för att man inte har råd med mer på Alfakassebidraget (eller dylikt) vi får. Ställen man går till för att de spelar den musik man önskar. Ställen man går till för att personalen trots allt är trevlig som få.
Ställen man går till för att det är 18-årsgräns och det bara är där man kommer in. Just då. 

Vad som slog mig är... Skulle det vara samma sak idag? 
De absolut flesta jag känner, och som jag har någorlunda hopp för om deras egna framtid, har rört sig därifrån. De går knappt ut längre, om alls. 
Några har barn och tillhörande familj, vissa per legalt äktenskap. En del har jobb eller utbildningar de ägnar sin lediga tid åt. Somliga andra har flyttat från Örebro. Fan, en del har till och med flyttat från Sverige. Resten... Resten är kvar på Rock Bar.

Whatever floats your boat, för all del. Det är bara det att under alla de år jag känt dessa människor som hänger kvar där fortfarande, helg ut och helg in, så har jag inte sett dem utvecklas. Alls. Inte det minsta lilla.

Därmed inte sagt att jag vantrivdes alla de år jag bodde i Örebro. Tvärtom, så hade jag inte varit den jag är idag och jag hade inte haft i närheten av de värderingar jag har idag om det inte varit för min uppväxt där. Inte haft de vänner jag har idag som jag betraktar som mina närmaste.
Inte minst på tisdagsölen, som nu är den verklighet jag kan klamra mig fast vid när jag har mina tankefyllda nattpass som jag tydligen inte nämnt i tidigare inlägg.


Dagens visdom: Vi är inte mer än erfarenheterna vi bär med oss. Allt du är idag är en salig blandning av erfarenheter, och är du det minsta nöjd med, om än en liten del, dig själv så har du någon annan att tacka för den egenskapen, för det tankesättet eller för den värderingen.

- Choke out.