051

Så sent som igår (eller ja, imorse klockan fyra) innan jag gick och lade mig för natten så kollade jag på mitt nattduksbord lite grann ur vitögat och såg att min handsfree fortfarande låg där.
"Just ja" flög igenom huvudet lite lätt. "Är det här det låg."
Jag kom att tänka på att jag egentligen inte använt det till annat än att prata med Tilda, faktiskt.
Vad som lite läskigt är, är att en halvtimme senare skrev hon på Facebook och mja. Vi bestämde att det var dags att prata lite mer och så, helt enkelt. Nog sagt.
Jag tänker inte påstå att hjärtat inte var i halsen på vägen hem från jobbet inatt eller att jag inte tänkt på det åtminstone någon gång under hela mitt skift. Man undrar ju om det är något speciellt som ska pratas om.

Icke. Det var ett av de trevligaste telefonsamtalen jag haft under en tid, av den lite längre modellen då. Skitsnack upp och ner och fram och tillbaka och bara prata om allt och ingenting.
Jag har saknat det.
Under tiden så pratade vi om hur vi var förr. Samtidigt som man sitter med en laptop kan man logga in på bilddagboken och kolla sina bilder som man haft där förr och så.
Jag fick syn på en strip från en webcomic, en strip som jag hade glömt helt och hållet om jag ska vara ärlig. Men det riktigt hugger i en, på både gott och ont, att se för en själv gamla och betydelsefulla saker från förr.

It's true. We really don't. 

Som vanligt är det bara att klicka på bilden för fullskalig version. 

Samtidigt så hittade jag andra bilder. Till exempel bilder som var bra då och som fortfarande är bra, ger bra känslor och är nostalgi på ett bra sätt. Men finns det ljus finns det även en skugga, right? Såklart det gör. Nackdelen med att ladda upp kyssbilder på tidigare flickvänner utan att ta bort dem är att de ligger kvar. Det väcker både bra minnen och hemska minnen jag kan ta på tu man hand med den som eventuellt undrar.

Vad jag dessutom hittade bild på var min vägg. Den väggen, för er som inte sett den eller ens hört talas om den tidigare, så är den full av memorabilia från när jag hade som hobby och stor del av livet att träffa folk från nätet i andra städer. Nu när jag tänker tillbaka så var den tiden av mitt liv så jävla fantastisk att jag inte ens visste vad jag hade förrän jag blev av med det.

Men nog av projicerande och obefogade sublima beskyllningar. Sedan jag gick i åttan/nian hade jag som del av mitt liv att börja prata med folk på Helgon och Lodiz, för att senare åka till en helt främmande stad och träffa dem. Allt ni ser på väggen (förutom tshirten, det är bara en signerad In Flames-tshirt) är saker jag fått av dem under någon gång jag träffat dem. Jag slet ned väggen i Oktober 2007 och lade i en låda som jag ställde i pappas källare. Jag kallade det för Jeppevård, ett ordkoncept som totalt var stulet av min vän Jenny som självkurerade sig själv under sina lägre perioder med vad hon kallade för Jennyvård.

Jag tror jag ska öppna den och titta lite nästa gång jag kommer hem, bara för att minnas lite. 

Det var en liten stund sedan jag hade en bild i inlägget nu. Den här bjuder jag på.

Jag tänker tillbaka på en hel del saker när jag får för mig att nostalgitrippa såhär som man gör ibland på kvällskvisten. Det är egentligen det som hela Memory Lane går ut på vågar jag påstå.

Jag inser hur mycket jag saknar folk, hur fel jag haft om somliga och hur mycket jag verkligen inte saknar en del andra. Det är kanske lite motsägelsefullt gentemot vad jag nämnde tidigare med att träffa folk från internet var fantastiskt. Det var det då. Idag är jag nästan nöjd.

Jag saknar bara mitt förra jobb lite grann.

En sista sak jag tänkte säga är att när jag förberedde i huvudet vad jag skulle skriva ikväll så hörde jag Ack Högaste Himmel i bakgrunden samtidigt som någon slags sentimentalitetssoundtrack. Fråga mig inte varför, den bara var där.

Rökpaus, matpaus, sedan fortsätter städningen.

-Choke out!