Vi var ute på hemliga äventyr idag mellan typ tolv och två någon gång. Vi passade även på att dra till en sjuk Schön och hämta jobbgrejer till Robin.
Kändes riktigt nyttigt att komma utanför dörren och göra saker annat än att jobba, faktiskt. Ni anar inte hur mycket jag har saknat det här med treskift. Att vara ledig lite när som helst, nästan aldrig behöva ta ut semesterdagar, jobba på kvällar, nätter och helger, med mera med mera. Allt som hör treskift till, ni vet.
Vad som dessutom kändes nyttigt var att ta igen lite quality time med Robin. Blir liksom inte så mycket ifall båda jobbar hela tiden. Prata ut om vad som händer i ens liv för närvarande och lite runt det, bolla fram och tillbaka och utan att behöva hålla igen på vad man pratar om. Allt ventileras, bra som dåligt.
Fuck yeah.
Vid hemkomst, efter en tur till affären, satte jag mig och kollade igenom gamla saker och tänkte tillbaka på förr lite grann. Det var bättre förr, men det kan samtidigt bli bättre än nu fast framöver.
Fast för närvarande fokuserar vi på det som varit. Michels felsägningar och hur mycket vi sågade honom så fort han öppnade munnen, min och Tobbes ständiga duett på Rullar Fram, allsång av Cells, fika på San Marino och Stallbacken, gamla M7 och våra rep. Det var jag och mina bro's.
Det finns så mycket mer man kan minnas och som kommer tyna bort med tiden säkert. Kanske. Hoppas inte. Fast vem vet, vi blir inte direkt yngre. Och vi borde omfamna åldern lite mer än vad vi gör - åtminstone borde vi sluta få ångest över exakt hur gamla vi blir.
Jag menar, ju mer äldre man blir desto mer förr får man ju tycka att det var bättre.
Citat anno 1993, direkt stulet av den här karln.
Ni vet där där jag pratade om i söndags? 72 timmar från och med då? Det gav mig all energi i hela jävla världen. Det kan för all del varit kaffet (ordentligt kaffe, inte jävla maskinkaffet på jobbet) eller något i de muffins jag blev bjuden på, men det visar sig tids nog. Förhoppningarna finns kvar. Och nu är det nästan exakt 48 timmar kvar, tror jag? Eller?
I vilket fall är jag så stört pepp så ni anar inte.
Och om jag försöker springa igen, golva mig och håll mig kvar.
Choke out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar