Love Like Rockets

Innan jag tar mig an dagens skriverier kanske ni undrar lite över rubriken. Det är inget jättemärkvärdigt, egentligen. Kanske lite, men det berättas eventuellt om i ett senare skede. Jag vill inte jinxa något som jag inte skulle klara av att förlora igen. But I digress. Det är helt enkelt titeln på en låt jag lyssnat på asmycket den senare tiden. Och med asmycket menar jag att den gick igång på random på min mp3-spelare rätt tidigt i min färd när jag skulle till jobbet, så jag satte den på repeat istället. Men det är precis likt Angels And Airwaves att bara sätta sig på huvudet, damn it.
Nu avviker jag igen.

01:07 < chokeXaway> Jag funderar på om jag ska försöka sova mer eller om jag ska blogga lite först.
01:07 < chokeXaway> State|: Har du en spänn eller?
01:07 < chokeXaway> Let's singla slant!
01:08 < State|> Jafan
01:08 < chokeXaway> Klave är blogga, krona sova.
01:08 < chokeXaway> Do it!
01:08 * chokeXaway hoppas lite på klave iofs
01:08 < State|> Balls
01:08 < State|> Krona
01:08 < chokeXaway> ..Singla tills det blir klave.
01:08 < chokeXaway> :D
01:09 < State|> KLAVE! :D
01:09 < State|> (femte gången gillt :D)
01:09 < chokeXaway> BLAG IT IS! \o/
01:09 < chokeXaway> Outcome completely randomly generated!
 

Du kan alltid lita på slumpen.  

Ni vet det där fenomenet när man kommer på att man ska göra något, och sedan när man går till det rummet man ska göra det i så har man glömt vad det var? Sånt händer även på internet kan jag meddela direkt. Man ser en liten textklutt och tänker att "det där ska jag googla på!" varpå man öppnar en ny flik och sen sitter man där och har glömt precis allting. Och eftersom man såklart har minst 8-9 flikar uppe samtidigt så är det lätt glömt vilken flik det var som triggade det hela från första början. Oh, just ja!

Vet ni vad jag vill veta? Vart i hela tusan Estrellas chips vid namn Roasted Garlic and Salt tog vägen. Helt på plötsligt så försvann de från hyllorna, för ett par år sedan, och de hade kommit att bli mina dåvarande favoritchips liksom. Efteråt kom för all del de episka Sourcream & Bearnaisechipsen och visade mina smaklökar kulinariska orgasmer jag inte kunnat drömma om.

Men jag vill fortfarande veta var de tog vägen.

Den här killen har uppenbarligen ingen aning. 

Däremot så tog jag äntligen tjuren vid hornen:

 "Varför tänkte jag inte på det här för flera år sedan?" är ett för närvarande tämligen återkommande tema.

Och vet ni. Här hade jag skrivit asmycket text, och blogger.com hade sparat utkastet, allegedly. Sen buggade nåt, jag tryckte back, och så var allting tomt igen. Lyckligtvis var utkastet sparat för en halvtimme sedan! 
Nej, jag blir så ledsen på det här. Alltid ska något bråka. Jag var tillochmed nöjd med texten jag skrivit också, så pass nöjd att jag rentav överväger att inte skriva om den för jag kommer bara bli så jävla arg.

Men jag ger det ett försök.

I lördags morse var jag nog med om det mest intressanta samtalet jag någonsin haft på Statoil.
Och som frekvent besökare av denna mack i tid och otid har jag varit med om en hel del obskyra samtal där. Jag skulle upp och jobba, och kände mig rätt hungrig när jag var på väg dit för att köpa min lunch för dagen. Jag kände mig lat och hade inte orkat göra matlåda kvällen innan. Saker kom liksom.. I vägen.
Glider till Statoil runt 05:20. Bussen från Högdalen går 05:46. Säger till kvinnan i luckan att jag vill ha lite frukost och lite lunch. Hon knallar iväg och hämtar det jag ville ha till frukost, och kommer på när hon kommit tillbaka till luckan att hon inte riktigt hade huvudet med sig där och glömde det jag skulle ha till lunch. Sociopat som jag är klämmer jag ur mig "det är inte lätt alla mornar, va?"
Svaret jag fick var mindre väntat.

"Jag ska mörda min kille när han kommer hem."

Det tar ungefär fem minuter att gå till Högdalen därifrån, så jag tänker att jag har liksom lite tid på mig och att det här kan vara intressant att lyssna på, right.
"Say what?" 
Och jag kan säga till er redan nu, min kära publik, att jag hängde inte med på det inbördes drama som var deras umgängeskrets mer då än vad jag gör i skrivande stund. Det var något bullshit om att hennes snubbe hade muckat igår (fredag, då) och låg avdäckad i Örebro någonstans med sin polare, som i sin tur muckade veckan dessförinnan och är tillsammans med Statoilkvinnans bästa vän som också är hederlig arbetare och yadda yadda. Jag fattade ingenting. Och uppfattade ungefär hälften.

Det här var typ allt jag hörde och såg.

Och när jag hörde Örebro tänkte jag att det är lika bra att jag deltar i konversationen.

"Åh, mina hemtrakter." Jag är än idag inte säker på om jag skulle sagt så.

Hon gav mig en intensiv blick och frågade mig om hon kunde ställa en väldigt personlig fråga. Fine, med förbehållen rätt att kunna välja om jag vill svara på den eller inte, liksom.

Hon undrade om jag visste vart han skulle kunna vara. På svartklubb någonstans, med Kobrakillarna tydligen. Jag har hört det pratas om någon gång, för länge länge sedan, men jag har verkligen inte en blek om vart de håller till. Jag minns inte några direkt detaljer om vad hon skulle göra. Det var ärligt talat rätt indistinkt medan hon mumlade fram det samtidigt som hon läste in varorna i kassan. Det slutade med att hon frågade vad jag tyckte om att hon och hennes bästis skulle åka och hämta de här karlarna och ställa dem mot väggen inför alla andra däckade på nattklubben. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag antar att det var en tanke om att det inte drabbar mig så varför inte.

Sedan var det dags för mig att dra därifrån. Det blev lite obekvämt och kvinnan var jättejobbig att prata med. Vi hade inte samma humor, helt enkelt. Och hon var dessutom lite för mycket av en crazy bitch för min smak.

End of story.

Vet ni. Det är fyra timmar tills jag börjar jobbet. Två timmar tills jag går upp. Och jag har sovit cirka 4-5 timmar inatt redan. Ska försöka sova lite till, åtminstone vila ögonen och kroppen lite.

Sen ska jag gå upp och längta tills jag slutar. Fortsättning följer kanske.

Choke out!