Blinda badkar

Var börjar man egentligen berätta, när man ska berätta att man gjort fel?
Det slår mig alltid lika mycket att man är lika tafatt som alltid när det kommer till att faktiskt erkänna det, lika... Lika förstummad i sin meningsbyggnadsmotor. Var börjar man?

Jag tror jag ärligt nog kan säga att jag inte har svaret på det. Men jag vet snarare att saker ska rättas till. Saker har hänt sedan jag skrev mitt ventilerande inlägg om Tilda, en hel del till och med.
Rätt så bra saker, even. Det som hände efter ventileringen var att det genast blev lättare, precis allting. Det blev framför allt lättare att prata med henne. Och det har pratats ut en hel del. Hon är inte en sån oresonlig iskall bitch som jag beskrev henne i ventileringen, de av er som faktiskt träffat henne vet ju att hon är riktigt snäll.

Läste faktiskt igenom inlägget ett par gånger nyligen och insåg vilken smutskastning det var.
Vad som var meningen var snarare att få ur mig det dåliga i situationen och bara få det ur systemet. Jag tror vi alla behöver ventilera någon gång lite då och då ibland.
Men man kan bli jävligt blind för såna saker när det väl händer. Jag berättade inte hela sanningen i inlägget, helt enkelt.
Och det är sånt som händer när man faktiskt tillåter att dropparna får badkaret att rinna över helt och hållet för att senare övergå i en översvämning.

Fast med mycket mer ångest än det här, och lite färre krokodiler.

Det är egentligen inte så mycket mer att säga om det, really.

Vi har pratat ut om det hela, vi förstår varandra och ska försöka vara vänner. 

Det är allt ni behöver veta. 
Och ni kommer med största möjliga trolighet aldrig läsa om det i bloggen igen.

Istället kan ni läsa om hur ledsen jag är på Estrella sedan jag fick mailsvar från dem!
Eller om de 6 läskigaste platserna på jorden enligt Cracked. (Varning! Somliga känsliga läsare kanske får svårt att sova efter att ha läst artikeln.)

Choke out.