Leave out all the rest

Igår och idag har varit sådana där dagar då jag känt mig som mest ensam, bortglömd, övergiven och inte minst trampad på. Så mycket som rusar in och ut ur huvudet gör att jag inte vet var jag ska börja. Jag känner inte riktigt att jag kan ta med allting heller, vilket gör det hela otroligt vinklat (vilket det är ändå iochmed att det är mitt perspektiv) och tämligen inkomplett. Jag behöver egentligen bara skriva av mig en massa gammalt som legat och gnagit ett himla tag.

"Lämna det bakomflutna före dig!" 

I know, right? Men ibland kan man inte. Ni som vet åtminstone lite grann har nog gissat att det är Tilda jag tänker på. I princip hela tiden.

Men vet ni vad som suger? Ett halvårs förhållande går inte över på två veckor.

Eller gör det det? Somliga har lättare att gå vidare än andra, granted, men när vi kommit överens om att vi ska ta oss igenom det här tillsammans så är den dryga attityden det sista jag förväntade mig. Det här känns som ett bra tillfälle att säga förresten, att jag tänker inte gå in på asmycket detaljer om hur uppbrytet var och hur vi hade det i vårt förhållande; Det har ni ärligt talat inte ett skit med att göra, det är mellan mig och Tilda. Men beteende efteråt och brutna löften är en annan grej.

Vi skulle som sagt ta oss igenom det här tillsammans. Vi skulle säga till varandra när vi var redo att gå vidare. Vi skulle inte köra upp någon eventuellt ny i ansiktet på den andra innan vi kommit fram till att båda gått vidare. Det här är enkelt uppnått, väldigt enkelt till och med.

Ändå så bräcks alla tre. Jag ville prata och behövde det verkligen, två veckor efter uppbryt. Icke, jag bitchar tydligen bara och blev lämnad med de andra hjärnspökena. Igår utannonseras det dessutom att det reses till Borlänge för mys under en helg eller whatever med whoever-the-fuck. Way to go med att inte köra upp något i ansiktet på en, verkligen. Tack så jävla mycket.

This is pretty much self explanatory. 

Det jag insåg i morse är att det fan bara är den 8 Januari idag. Har det bara gått tre veckor?

Detta fick mig att inse att jag tydligen är sjukt lätt att glömma bort och kasta åt sidan. Ett halvår och De Tre Orden, borta på två veckor? Något stämmer inte.

Jag försöker iallafall greppa efter något som inte gör ont. Det är svårt, bara. Så förbannat svårt.

Det här blir ett öppet brev, eller en öppen vädjan kanske man ska säga.

All form av sällskap sökes. Jag vill inte vara ensam en endaste sekund. Ifall ni har tid till övers och känner att det kanske kunde umgås lite med han den där Choke, så tveka inte att höra av er. Snälla.

Dagens låttips kommer nu. Det är ingenting jag tänker göra till en vana eller reguljärt återkommande inslag, men det är lite som att jag vill dela med mig av något som får mig att tänka på bättre saker. Typ ungefär såhär års, för fyra år sedan. Allt var hur bra som helst och jag kastade bort det för att man var yngre och dum och jag vet fan inte vad som tog åt mig. God fucking damn it.

"Wish I could prove I love you." 

Nu är jag så jävla hungrig att jag skakar, om det nu är hungern som gör det eller något annat vet jag inte än. Men jag har förhoppningar om 72 timmar från och med nu.

Återigen, sällskap och distrahering önskas och öppet bes om. Säg att ni vill ha med mig att göra, till skillnad från somliga andra.

Choke out!